Skåningarna går lösa i Norrländska marker
Norrlänningen har åter landat på skånsk mark! Och har hon haft det bra up north? Of course!
Strax före halv sex i fredagskväll störtade tre brudar vid namn Clara Matilda och Fia in på ett matställe och smällde i sig fett mycket fet mat. Lite senare kom resten av gänget och vi begav oss mot det tåg som vi skulle tillbringa kommande tio timmar i. Anna klagade över att sätet inte gick att luta bakåt, så konduktören erbjöd sig att skruva loss sätet så hon kunde ligga på golvet..... Efter timmar av spelande och pratande och skrattfyllda stunder somnade hälften. Vi i den andra hälften försökte sova, men det är inte så lätt på ett nattåg, i sittvagn.
Vi närmade oss Sundsvall och tittade ut genom fönstret. Fanny "titta månen!". En yrvaken Matilda tittar ut genom fönstret och utbryter sedan (med ett tonfall som om hon har upptäckt något sensationellt) "den blinkar ju!!". Ja, lilla Matilda månen försvinner nämligen när ett träd kommer i vägen=) När vi hade kommit fram till Härnösand, efter tre timmars sovande på Sundsvalls Central, väntade en bussresa till Örnsköldsvik. Paradisbadet stod på schemat. Vi hade sjukt roligt när vi slängde oss ut i diverse rutchkanor!
Lördagskvällen bjöd på utgång i ösregn. Vi kom fram till festen men blev senare utkörda av hyresvärden (efter att ytterligare tio personer gjort entré). Vi traskade till andra sidan stan, på den blåsiga och regniga vägen knäcktes allas paraplyer. Väl framme fick vi inte komma in... Kvällen slutade med att vi stod och frös i väntan på en taxi. När sovsäckarna var uppdragna till näsan och kroppstemperaturen på väg tillbaka till trettiosju grader tittade vi på Tzatiski morsan och polisen. En kommentar som kan beskriva vad vi tyckte om filmen "varför tittar man inte på den här oftare?".
Söndag betyder vilodag och det även för åtta flickor i sina livs bästa dagar. Jag var emellertid på minneskonsert för P. Det var en känslofylld stund, men skön på något sätt. Efter en massa vighetsträning i form av kropp-mot-kropp bar det iväg för filmhyrning. Kvällen spenderades med alldeles för mycket chips och godis framför Rent.
Efter ett fåtal timmars sömn väntade fika på stan. Fikaorgien inleddes med Rutiga Duken och sedan Wayne´s Coffee. Så sjukt gott! Kan man göra något annat än att älska fikafenomenet?
Vid femtiden blev det bråttom för att hinna med bussen, men skickliga som vi är hann vi såklart. Jag och Fanny gick till Bistron när vi hade satt oss på tåget. Vi var rastlösa men lösningen på vår måste-ha-något-att-göra-sjuka var det ultimata spelet Tågspanarna. Ett kortspel för barn mellan 5-12 år. Men ja, och?! Har man inget att göra så har man inget att göra. Efter (äcklig och sjukt onyttig och ännu mer onödigt!) påfyllning i form av hamburgare i Stockholm var det dags för nattåg där en otroligt surgubbe till konduktör jobbade.
Hässleholm 04.55. Tre flickor går ut på gatan för hoppa in i en bil (inte prat om prostitution här! ;)). Men var är bilen? Jag ringer hem, mamma har försovit sig. Men ytterligare någon halvtimme på en tågstation har väl ingen dött av? Mamma kom och hämtade mig, Clara och Matilda. Här hemma bakade vi scones och drack te. Det satt där det skulle!
Jag är riktigt trött idag och det kommer bli en dag i soffan tittandes på film. Jag har redan inlett med Sex and the City the movie.
>>Gör dig själv en tjänst, var den du är<<
Norrland here I come!
Nu drar jag till mitt älskade Norrland!
Om jag inte skriver under tiden jag är där så är jag garanterat tillbaka på tisdag. Då med mängder av roliga, tokiga och galna påhitt från skogarna i norr!
Take care =)
Höök i Norrland?!
Jag såg precis ett avsnitt av SVT:s serie Höök. Tidigare idag läste jag om det i tidningen och att det skulle utspelas i Luleå. Nice, tänkte jag, lite norrlänska sitter aldrig fel! Så jag bänkar mig framför TV:n och hör att en skådespelare pratar stockholmska. Visst, norrländskan kommer snart, alla behöver inte snacka som man pratar i Luleå var min tanke. Men hela programmet gick, och inte en enda skådespelare pratade norrländska?! Inte ens ett vittne liksom. Aja, jag måste ju se det nästa vecka i alla fall, så att jag inte missar upplösningen på det hela.
Saknad och längtan
Fy bubblan som jag saknar Norrland nu. Det brast precis för mig. Tårarna trycker och hjärtat svider. Jag saknar verkligen allt!! Och mina vänner up north. Som jag saknar dem! Verkligen alla, hur mycket som helst! Jag vill bara åka hem igen, to the place where I belong. Nästa sommar, då smäller det! Jag, Becka och Norrland, oh yeah!
>>Om jag så reser till en annan värld
Där de gör mig till en kung
Hör jag ljudet av en älv och en skog i mitt hjärtas rum<<
Ingen kan förstå min saknad och längtan. En tomhet som gnager, en fängslad längtan som vill ut.
>>Om jag så reser till en annan värld
Där de gör mig till en kung
Hör jag ljudet av en älv och en skog i mitt hjärtas rum<<
Norrländsk och skånsk metalitet
Jag är 77% norrländsk. Eller i alla fall om norrlandstestet får avgöra den saken. Om jag ska bestämma är jag nog liiite med norrländsk. Visste du till exempel att man gör palt av potatis, mjöl, salt och fläsk? Och att det serveras med lingonsylt och smör? Mmmm, och om du nu tänker klicka på länken och göra testet har du fått hjälp med en fråga. Var så god!
Jahaja, varför börjar jag skriva om detta nu? Jo, för jag saknar Norrland! Varje dag och åter varje dag. Men jag ska väl inte klaga, för jag har det bra här i Skåne också. Men jo, jag får visst klaga för hur mycket skiljer sig inte Skåne från Norrland och vice versa?! Otroligt mycket! är svaret. Det är två helt olika mentaliteter. Tro mig! Ikväll när mor, syster och jag åt krabba så kom vi att prata om just detta. Mentaliteter.
Allt började när L berättade att hon inte hade tagit skolfoto igår, utan idag. Så kom vi in på att de flesta på skolan var irriterade över detta, för igår hade ju alla haft på sig sina "fotokläder" och idag var det omöjligt att ha samma plagg på sig. Ja, så kom vi in på hela norrländsk-skånsk-mantalitet-spåret. Vi kom fram till att i Norrland ställer alltid alla upp för varandra. Nu får du inte tro att man överger varandra här nere på dessa sydliga breddgrader! Det är inte motsatsen här nere. Men i Norrland är man mer som ett enda lag. Alla kämpar för varandra. Det kan nog ha sitt fäste långt bak i tiden. För förr i tiden behövde man ju verkligen varandra uppe i norr, och det är en fin vana som har hängt med.
Vidare så pratade vi om att gå till skolan. Vi fortsatte på samma spår: mentaliteter. Tänk dig en kall vintermorgon (så att alla ska veta vad jag menar: -15¤C) och gatan du bor på har inte hunnit plogas. Det är fortfarade mörkt ute och vinden leker med snön som faller. Du står i hallen och knyter kängorna som når precis ovanför kanten på dina jeans, som du givetvis har långkalsonger under. Du tar på dig jackan ovanpå tjocktröjan och slänger halsduken ett extra varv runt halsen. Mössan åker på och när du har stängt dörren glider händerna in i de värmande vantarna. Så, nu väntar en promenad till skolan. Väl framme i skolan sopar du av dig det mesta av snön på benen, men man kan fortfarande se tydliga rester efter lite snöpulsande på jeansen. Öronen och näsan skulle kunna vikariera för jultomten, de har åtminstone samma färg som honom. In i klassrummet bär det, det är ingen som kommenterar snön som smälter på dina byxor, och du kommenterar inte heller samma procedur på dina klasskompisar. Om det beror på att norrlänningar är tysta eller för att detta händer varje vintermorgon vet jag inte...... När skoldagen är slut är det återigen mörkt ute och på vägen hem suktar du efter den varma chokladen du ska dricka när du åter kommer in i husvärmen.
Ååååååååååååååh, nu saknar jag Norrland! Shitbritt vad jag vill dit! Två ord - nästa sommar. Då ska jag och min älskade vän Becka tågluffa uppe i norr. Och vad passar bättre än att ha Keb som slutdestination? Då pratar vi om toppen, såklart!
Detta blev ett inlägg som heter duga. Nu är det dags att dricka ännu en kopp the (har säkert druckt femton muggar hittills idag) så jag blir kvitt min förkyldning och hosta. Så ska jag lägga mig i soffan och titta på ännu ett avsnitt av Mordkommisionen. Jag har nämnligen en mordkommisionen-marathon!
>>another ditch in the road Keep moving<<
Jahaja, varför börjar jag skriva om detta nu? Jo, för jag saknar Norrland! Varje dag och åter varje dag. Men jag ska väl inte klaga, för jag har det bra här i Skåne också. Men jo, jag får visst klaga för hur mycket skiljer sig inte Skåne från Norrland och vice versa?! Otroligt mycket! är svaret. Det är två helt olika mentaliteter. Tro mig! Ikväll när mor, syster och jag åt krabba så kom vi att prata om just detta. Mentaliteter.
Allt började när L berättade att hon inte hade tagit skolfoto igår, utan idag. Så kom vi in på att de flesta på skolan var irriterade över detta, för igår hade ju alla haft på sig sina "fotokläder" och idag var det omöjligt att ha samma plagg på sig. Ja, så kom vi in på hela norrländsk-skånsk-mantalitet-spåret. Vi kom fram till att i Norrland ställer alltid alla upp för varandra. Nu får du inte tro att man överger varandra här nere på dessa sydliga breddgrader! Det är inte motsatsen här nere. Men i Norrland är man mer som ett enda lag. Alla kämpar för varandra. Det kan nog ha sitt fäste långt bak i tiden. För förr i tiden behövde man ju verkligen varandra uppe i norr, och det är en fin vana som har hängt med.
Vidare så pratade vi om att gå till skolan. Vi fortsatte på samma spår: mentaliteter. Tänk dig en kall vintermorgon (så att alla ska veta vad jag menar: -15¤C) och gatan du bor på har inte hunnit plogas. Det är fortfarade mörkt ute och vinden leker med snön som faller. Du står i hallen och knyter kängorna som når precis ovanför kanten på dina jeans, som du givetvis har långkalsonger under. Du tar på dig jackan ovanpå tjocktröjan och slänger halsduken ett extra varv runt halsen. Mössan åker på och när du har stängt dörren glider händerna in i de värmande vantarna. Så, nu väntar en promenad till skolan. Väl framme i skolan sopar du av dig det mesta av snön på benen, men man kan fortfarande se tydliga rester efter lite snöpulsande på jeansen. Öronen och näsan skulle kunna vikariera för jultomten, de har åtminstone samma färg som honom. In i klassrummet bär det, det är ingen som kommenterar snön som smälter på dina byxor, och du kommenterar inte heller samma procedur på dina klasskompisar. Om det beror på att norrlänningar är tysta eller för att detta händer varje vintermorgon vet jag inte...... När skoldagen är slut är det återigen mörkt ute och på vägen hem suktar du efter den varma chokladen du ska dricka när du åter kommer in i husvärmen.
Ååååååååååååååh, nu saknar jag Norrland! Shitbritt vad jag vill dit! Två ord - nästa sommar. Då ska jag och min älskade vän Becka tågluffa uppe i norr. Och vad passar bättre än att ha Keb som slutdestination? Då pratar vi om toppen, såklart!
Detta blev ett inlägg som heter duga. Nu är det dags att dricka ännu en kopp the (har säkert druckt femton muggar hittills idag) så jag blir kvitt min förkyldning och hosta. Så ska jag lägga mig i soffan och titta på ännu ett avsnitt av Mordkommisionen. Jag har nämnligen en mordkommisionen-marathon!
>>another ditch in the road Keep moving<<
Mina älskade
I fredags fick jag ett litet sammanbrott och bokade biljetter till Växjö. Så helgen spenderades där med underbaringen Rebecka. Vi hade det hur bra som helst verkligen! Jag har fortfarande träningsvärk sen gymmet... Men det är ganska skönt. Ja, varför bröt jag ihop? Jo, därför jag saknar Norrland så otroligt mycket! Även om du inte tror det, så är det en oerhört stor skillnad på Skåne och Norrland, för att inte tala om människorna. Tycker inte om någon mer eller mindre, men jag vill ha både och! Men man kan ju inte äta hela kakan och samtidigt spara den. Det kan göra ont att älska, precis lika ont som det gör att sakna. För att du ska förstå hur jag tänker, ska jag definiera, eller ja, försöka, vad dessa begrepp betyder för moi.
ÄLSKA - hur vet jag att jag älskar någon? Det pirrar i hela kroppen? Näe, då är man förälskad eller kär, och det är jag inte i personerna jag älskar. Att älska någon är coolt, lika coolt som att känna sig älskad. Men hur vet man att man älskar någon då? Jo, det känns. Gå på känslan! Som jag sa i mitt lilla tal på konfirmationen så trodde jag, innan mitt konfläger, att det tog ganska lång tid innan man kan älska någon. På riktigt. Men på mitt fantastiska konfläger på Brevik visade det sig att det kan gå snabbt. På några veckor. Jag tror att när man jag gått i genom mycket tillsammans; varit arga, ledsna, överlyckliga, förkrossade, fnissiga, ja, ALLT, då kan man älska någon. Detta ska vara sanna känslor, inte något fejkat.
SAKNA - sann saknad, är fruktansvärt. Knappt uthärdligt. Men det går, om man har stöttning. Och det har jag. Men nu ska jag inte skriva om det utan om vad saknad är. Och om hur mycket och hur jag har saknat mina älskade. Det är inte lätt att föreställa sig hur man saknar någon. Eller något. Plötsligt är personen eller platsen bara borta. Puts väck! Inte förrän jag flyttade insåg jag hur högt jag egentligen värdesatte Norrland och alla underbaringar där uppe. Det är frustrerande att känna hur saknaden gnager inifrån när jag vet att jag kan komma upp till norr. I teorin är det lätt som en plätt, men i praktiken är det betydligt mer komplicerat. Tåg/fluybiljetter måste bokas, måste se till så att jag är ledig från skolan och inte har tennisträningar. Jag vet att jag kan nå kakburken på högsta hyllan, men pallen välter. Sen finns det en annan saknad. Saknaden av någon som har gått bort. Den är värre. Personen lämnar ett så stort och ofyllbart tomrum efter sig. Som inte kommer tillbaka. Inte hit i alla fall. Den saknaden gnager inte på samma sätt. Det är tomrum. Ja...lite saknad från mitt liv, except den som jag har till alla i Norrland. När jag var ett och ett halvt år åkte pappa till Sydafrika för att jobba där i ett halvår. Det minns jag inte mycket av. Men sen har han fortsatt att jobba utomlands en hel del. Den längsta perioden han har varit borta, som jag minns, är fem månader. I Liberia. Dit går det ett plan i veckan, från Bryssel. Sen var han där i kortare perioder, "bara" tre månader i sträck. Förstår du hur det är att sakna sin pappa när han är borta i fem månader. Jag vet att det finns de som har det värre. De som har mist en förälder. Det är fruktansvärt! Jag visste emellertid inte i vilket skick jag skulle få hem pappsen. Jaja, han är välbehållen trots allt! När han var i Thailand, i första räddningstyrkan, efter tsunamin visste jag inte hur han skulle komma hem. Om han skulle komma hem. Nu är min bror i Kosovo, tjänstgör om soldat. Han kommer snart hem! Jippie!! Det är också en saknad att ha honom där. Saknad svider, men det går.
Har du någonsin gråtit dig till sömns? Det har jag.
Detta är några av mina mest älskade norrlänningar
>>Cause It's True, I'm Nothing Without You<<
ÄLSKA - hur vet jag att jag älskar någon? Det pirrar i hela kroppen? Näe, då är man förälskad eller kär, och det är jag inte i personerna jag älskar. Att älska någon är coolt, lika coolt som att känna sig älskad. Men hur vet man att man älskar någon då? Jo, det känns. Gå på känslan! Som jag sa i mitt lilla tal på konfirmationen så trodde jag, innan mitt konfläger, att det tog ganska lång tid innan man kan älska någon. På riktigt. Men på mitt fantastiska konfläger på Brevik visade det sig att det kan gå snabbt. På några veckor. Jag tror att när man jag gått i genom mycket tillsammans; varit arga, ledsna, överlyckliga, förkrossade, fnissiga, ja, ALLT, då kan man älska någon. Detta ska vara sanna känslor, inte något fejkat.
SAKNA - sann saknad, är fruktansvärt. Knappt uthärdligt. Men det går, om man har stöttning. Och det har jag. Men nu ska jag inte skriva om det utan om vad saknad är. Och om hur mycket och hur jag har saknat mina älskade. Det är inte lätt att föreställa sig hur man saknar någon. Eller något. Plötsligt är personen eller platsen bara borta. Puts väck! Inte förrän jag flyttade insåg jag hur högt jag egentligen värdesatte Norrland och alla underbaringar där uppe. Det är frustrerande att känna hur saknaden gnager inifrån när jag vet att jag kan komma upp till norr. I teorin är det lätt som en plätt, men i praktiken är det betydligt mer komplicerat. Tåg/fluybiljetter måste bokas, måste se till så att jag är ledig från skolan och inte har tennisträningar. Jag vet att jag kan nå kakburken på högsta hyllan, men pallen välter. Sen finns det en annan saknad. Saknaden av någon som har gått bort. Den är värre. Personen lämnar ett så stort och ofyllbart tomrum efter sig. Som inte kommer tillbaka. Inte hit i alla fall. Den saknaden gnager inte på samma sätt. Det är tomrum. Ja...lite saknad från mitt liv, except den som jag har till alla i Norrland. När jag var ett och ett halvt år åkte pappa till Sydafrika för att jobba där i ett halvår. Det minns jag inte mycket av. Men sen har han fortsatt att jobba utomlands en hel del. Den längsta perioden han har varit borta, som jag minns, är fem månader. I Liberia. Dit går det ett plan i veckan, från Bryssel. Sen var han där i kortare perioder, "bara" tre månader i sträck. Förstår du hur det är att sakna sin pappa när han är borta i fem månader. Jag vet att det finns de som har det värre. De som har mist en förälder. Det är fruktansvärt! Jag visste emellertid inte i vilket skick jag skulle få hem pappsen. Jaja, han är välbehållen trots allt! När han var i Thailand, i första räddningstyrkan, efter tsunamin visste jag inte hur han skulle komma hem. Om han skulle komma hem. Nu är min bror i Kosovo, tjänstgör om soldat. Han kommer snart hem! Jippie!! Det är också en saknad att ha honom där. Saknad svider, men det går.
Har du någonsin gråtit dig till sömns? Det har jag.
Detta är några av mina mest älskade norrlänningar >>Cause It's True, I'm Nothing Without You<<
