fiaskoglund

I fredags fick jag ett litet sammanbrott och bokade biljetter till Växjö. Så helgen spenderades där med underbaringen Rebecka. Vi hade det hur bra som helst verkligen! Jag har fortfarande träningsvärk sen gymmet... Men det är ganska skönt. Ja, varför bröt jag ihop? Jo, därför jag saknar Norrland så otroligt mycket! Även om du inte tror det, så är det en oerhört stor skillnad på Skåne och Norrland, för att inte tala om människorna. Tycker inte om någon mer eller mindre, men jag vill ha både och! Men man kan ju inte äta hela kakan och samtidigt spara den. Det kan göra ont att älska, precis lika ont som det gör att sakna. För att du ska förstå hur jag tänker, ska jag definiera, eller ja, försöka, vad dessa begrepp betyder för moi.

ÄLSKA                                -  hur vet jag att jag älskar någon? Det pirrar i hela kroppen? Näe, då är man förälskad eller kär, och det är jag inte i personerna jag älskar. Att älska någon är coolt, lika coolt som att känna sig älskad. Men hur vet man att man älskar någon då? Jo, det känns. Gå på känslan! Som jag sa i mitt lilla tal på konfirmationen så trodde jag, innan mitt konfläger, att det tog ganska lång tid innan man kan älska någon. På riktigt. Men på mitt fantastiska konfläger på Brevik visade det sig att det kan gå snabbt. På några veckor. Jag tror att när man jag gått i genom mycket tillsammans; varit arga, ledsna, överlyckliga, förkrossade, fnissiga, ja, ALLT, då kan man älska någon. Detta ska vara sanna känslor, inte något fejkat.

SAKNA                               - sann saknad, är fruktansvärt. Knappt uthärdligt. Men det går, om man har stöttning. Och det har jag. Men nu ska jag inte skriva om det utan om vad saknad är. Och om hur mycket och hur jag har saknat mina älskade. Det är inte lätt att föreställa sig hur man saknar någon. Eller något. Plötsligt är personen eller platsen bara borta. Puts väck! Inte förrän jag flyttade insåg jag hur högt jag egentligen värdesatte Norrland och alla underbaringar där uppe. Det är frustrerande att känna hur saknaden gnager inifrån när jag vet att jag kan komma upp till norr. I teorin är det lätt som en plätt, men i praktiken är det betydligt mer komplicerat. Tåg/fluybiljetter måste bokas, måste se till så att jag är ledig från skolan och inte har tennisträningar. Jag vet att jag kan nå kakburken på högsta hyllan, men pallen välter. Sen finns det en annan saknad. Saknaden av någon som har gått bort. Den är värre. Personen lämnar ett så stort och ofyllbart tomrum efter sig. Som inte kommer tillbaka. Inte hit i alla fall. Den saknaden gnager inte på samma sätt. Det är tomrum. Ja...lite saknad från mitt liv, except den som jag har till alla i Norrland. När jag var ett och ett halvt år åkte pappa till Sydafrika för att jobba där i ett halvår. Det minns jag inte mycket av. Men sen har han fortsatt att jobba utomlands en hel del. Den längsta perioden han har varit borta, som jag minns, är fem månader. I Liberia. Dit går det ett plan i veckan, från Bryssel. Sen var han där i kortare perioder, "bara" tre månader i sträck. Förstår du hur det är att sakna sin pappa när han är borta i fem månader. Jag vet att det finns de som har det värre. De som har mist en förälder. Det är fruktansvärt! Jag visste emellertid inte i vilket skick jag skulle få hem pappsen. Jaja, han är välbehållen trots allt! När han var i Thailand, i första räddningstyrkan, efter tsunamin visste jag inte hur han skulle komma hem. Om han skulle komma hem. Nu är min bror i Kosovo, tjänstgör om soldat. Han kommer snart hem! Jippie!! Det är också en saknad att ha honom där. Saknad svider, men det går.

Har du någonsin gråtit dig till sömns? Det har jag. 



 Detta är några av mina mest älskade norrlänningar 
>>Cause It's True, I'm Nothing Without You<<