En Alldeles Speciell Söndag!
Ja, som du kan läsa i rubriken så har det varit en alldeles speciell söndag. Först var jag i kyrkan, det är ju trots allt påskdagen idag. Sen bar det av hemåt och jag gjorde en repis på frukosten till lunch. Efter att ha smaskat i mig yoghurten och mackan slängde jag mig på min rosa cykel i full fart mot bussen. Den var hela 6 minuter för sen, det borde inte få vara så! Aja, väl framme i Helsigborg köpte jag mig en otroligt smaskig vaniljlatte på Waynes, tog den i högsta hugg och satte kurs mot hamnen. I hamnen satt jag i solskenet och avnjöt den varma latten medan jag pratade hyteriskt med en minst lika hysterisk Maria i telefon. Den underbara bruden är ju på väg till Taizé. I skrivandets stund bör bussarna vara i Tyskland...(Värt att anteckna:P) Så Maria säger att de rullar in i stan och snart kan jag skymta den blåa dubbeldäckaren på Helsingborgs gator. Jag börjar skaka och vinkar som en tok. Jag ser en annan tokvinkande hand innanför bussens fönster, och vem är det om inte MARIA!
Jag ser att bussen stannar, fortfarande pratar jag med sötase i telefonen. Men när Maria ropar "spring!!" så lägger jag på luren och kutar, fort som bara den, mot bussen. Maria hoppar, bokstavligen talat, ut ur bussen och vi kutar mot varandra. Vi springer så fort att när vi ska kramas söts vi liksom från varandra. Men det tar inte många sekunder förrän vi kramas. Så som bara riktigt bra vänner kan kramas. Sen tajmar vi färjan (jag gick på och Maria satt på bussen, så det var lite pyssel att komma på samma färja...) och väl på färjan bryter nästa kramkalas ut. Denna gång kommer även Pontus!! Sen hoppar Katarina på mig bakifrån och ännu ett kramkalas äger rum på färjan mot Helsingör. Vi står uppe på soldäck och kramas som bara den när små tårar rullar ner för kinderna. Det har minnsan aldrig gått så snabbt att åka mellan Helsingborg och Helsingör. Jaja, vi kramas ännu mer på bildäck innan jag måste bege mig upp och gå av bland alla fotgängare.
Ännu några tårar kommer när jag sitter i min ensamhet på färjans kalla och öde soldäck. Tänk vad ofantligt mycket jag saknar mina älskade vänner uppe i norr. Saknaden liksom gnager inifrån. "Tomhet, idel tomhet".
Jag missar bussen hem, eller rättare sagt, färjan ankommer fem minuter efter att min buss har lämnat terminalen. Nästa buss till Örkelljunga går inte förrän fyra timmar senare. Men då kommer SnilleFia på att om hon tar tåget till Ängelholm så kan hon ju ta bussen därifrån och hem klockan sex. Sagt och gjort. Så jag kommer till sköna Ängelholm vid fem. En timme att fördriva. Jag traskar längs Storgatan, över Pyttebron, längs en gångstig, över Sockerbruksbron. Ringer Becka, pratar kul skit. Fortsätter längs gångbanan. Förbi Pyttebron. Över en minigolfbana, tillbaka vid Hemköp. Stegar vidare upp längs Storgatan igen. Sätter mig utanför stationen tills bussen går. Sen kom jag hem!
Har haft en jättebra dag. Från saknad till längtan och åter till saknad. Glädjen som överväldigade mig när kjag kramade Maria, Ponuts och Katarina är nu en tomhet. Men snart blir det glädje igen!
Rögle förlorade mot Brynäs. BLÄ!
>>Hemma är där man förstår dig<<
Ps. Igår körde jag bil från Örkelljunga till Skånes Fagerhult. Det är rekord=)
Jag ser att bussen stannar, fortfarande pratar jag med sötase i telefonen. Men när Maria ropar "spring!!" så lägger jag på luren och kutar, fort som bara den, mot bussen. Maria hoppar, bokstavligen talat, ut ur bussen och vi kutar mot varandra. Vi springer så fort att när vi ska kramas söts vi liksom från varandra. Men det tar inte många sekunder förrän vi kramas. Så som bara riktigt bra vänner kan kramas. Sen tajmar vi färjan (jag gick på och Maria satt på bussen, så det var lite pyssel att komma på samma färja...) och väl på färjan bryter nästa kramkalas ut. Denna gång kommer även Pontus!! Sen hoppar Katarina på mig bakifrån och ännu ett kramkalas äger rum på färjan mot Helsingör. Vi står uppe på soldäck och kramas som bara den när små tårar rullar ner för kinderna. Det har minnsan aldrig gått så snabbt att åka mellan Helsingborg och Helsingör. Jaja, vi kramas ännu mer på bildäck innan jag måste bege mig upp och gå av bland alla fotgängare.
Ännu några tårar kommer när jag sitter i min ensamhet på färjans kalla och öde soldäck. Tänk vad ofantligt mycket jag saknar mina älskade vänner uppe i norr. Saknaden liksom gnager inifrån. "Tomhet, idel tomhet".
Jag missar bussen hem, eller rättare sagt, färjan ankommer fem minuter efter att min buss har lämnat terminalen. Nästa buss till Örkelljunga går inte förrän fyra timmar senare. Men då kommer SnilleFia på att om hon tar tåget till Ängelholm så kan hon ju ta bussen därifrån och hem klockan sex. Sagt och gjort. Så jag kommer till sköna Ängelholm vid fem. En timme att fördriva. Jag traskar längs Storgatan, över Pyttebron, längs en gångstig, över Sockerbruksbron. Ringer Becka, pratar kul skit. Fortsätter längs gångbanan. Förbi Pyttebron. Över en minigolfbana, tillbaka vid Hemköp. Stegar vidare upp längs Storgatan igen. Sätter mig utanför stationen tills bussen går. Sen kom jag hem!
Har haft en jättebra dag. Från saknad till längtan och åter till saknad. Glädjen som överväldigade mig när kjag kramade Maria, Ponuts och Katarina är nu en tomhet. Men snart blir det glädje igen!
Rögle förlorade mot Brynäs. BLÄ!
>>Hemma är där man förstår dig<<
Ps. Igår körde jag bil från Örkelljunga till Skånes Fagerhult. Det är rekord=)
Kommentera!
Trackback
