fiaskoglund

Mamma satt på sängkanten. Tårarna började rulla för hennes kinder. Tre ord sa hon. "P är död". Jag satte mig upp, kastade kuddarna, försökte slå på något. Tårarna strömmade ner för mina kinder och skriken slets ur min mun. Mamma försökte krama mig, men jag ville inte. Allt var svart. Ett hål som bara växte inom mig. På eftermiddagen satt jag vid din säng, höll din hand. I flera timmar smekte jag din hand. Jag trodde att du började andas igen. Att du skulle sätta dig upp och säga att allt är bra. Och ge mig ditt leende.

Det var ett år sedan. Jag vill fortfarande inte komma nära sanningen. Jag vill inte inse att du är borta. Allt du lämnat kvar. Du hade så mycket kvar att ge. Du var alltid lika närvarande, jag visste att jag pratade med dig och att du lyssnade på mig. Du hade alltid svar på allt, vad det än handlade om.

Ett stort jävla hål som bara gnager. Jag vill inte mer, jag orkar inte vara stark hur länge som helst. Det blir en prövning att åka till Assisi. Det var du som fick mig att åka dit. För tre år sedan så övertalade du mig att bli ledare. Du tjatade på C att hon skulle ringa och övertala mig, vi som aldrig hade pratat. Du såg rakt igenom mig, att jag kunde vara ledare. Men inte bara genom mig, nej du läste av personer fort som bara den. På krogen, på mässa, på stan - överallt när som helst.

And you're not coming back I got a reason to cry [...] yeah you failed somehow but i know that you tried